Inom de tryckande väggarna i Dowlatabad-fängelset i Isfahan utspelar sig en hjärtskärande berättelse om lidande och utnyttjande, till stor del dold för allmänheten.
Beläget nära platser som Fadak Hall och Juvenile Correction and Rehabilitation Center, plågas detta fängelse inte bara av svåra sanitära förhållanden och omänskliga levnadsförhållanden, utan har också blivit en plats för systematisk exploatering av kvinnliga fångar.
Enligt en före detta fånge utstår kvinnliga fångar i en outhärdlig och ohygienisk miljö, där 40 till 50 individer trängs in i små utrymmen, vissa till och med berövade en säng att sova i. Bristen på grundläggande förnödenheter, spridningen av sjukdomar som löss bland mödrar och barn, iskallt vatten, brist på rengöringsmedel och godtyckliga restriktioner är bara en bråkdel av de svårigheter dessa kvinnor möter dagligen.
Men historien slutar inte där. Mitt i deras förvärrade lidande utsätts fängslade kvinnor för tvångsarbete i ett företag som heter SNOVA. Under lukrativa kontrakt med fängelsemyndigheter utnyttjar detta företag fångarnas obetalda arbete och skördar ekonomiska fördelar som inte bidrar till att förbättra fängelseförhållandena utan istället flödar ner i fickorna på de som har makten.
Bland de som drabbats av detta utnyttjande finns Mohammad Reza Diani, en person med bakgrund inom seminariestudier och tidigare kopplingar till Rouhani-administrationen.
Noll hygienstandarder: Kalla duschar och avsaknaden av grundläggande förnödenheter
Den före detta fången beskriver de bedrövliga sanitära förhållandena och berättar:
”Badning var endast tillåtet på utsedda dagar, och om någon hade ett akut behov var de tvungna att be fängelsepersonalen om tillstånd. Även då var vattnet alltid iskallt. Det fanns ingen flytande tvål i badrummen, och fångarna tvingades upprätthålla personlig hygien med det absolut nödvändigaste. Här är det inte en rättighet att hålla sig frisk – det är en utmaning.”
Dessa kvinnors lidande förblir dolt bakom de tjocka väggarna i Dowlatabad-fängelset. Deras röster får dock inte ignoreras. Att belysa deras svåra situation är inte bara en fråga om medvetenhet – det är ett steg mot rättvisa.