Denna vecka nådde den iranska regimens systematiska misslyckande en kritisk brytpunkt, vilket tvingade ner 13 provinser på grund av allvarliga strömavbrott mitt i en straffande värmebölja. Denna utbredda förlamning är inte en naturkatastrof utan en direkt konsekvens av årtionden av korruption och katastrofal misskötsel från prästerskapets sida. Krisen har blivit så allvarlig att själva huvudstaden nu är i fara, då Teheran står inför en förlamande vattenkris och riskerar att få slut på vatten inom några veckor på grund av långvarig torka och regimens grova försumlighet.
En kris som regimen själv erkänner
Katastrofens djup är så obestridligt att tjänstemän inom president Masoud Pezeshkians administration har tvingats erkänna regimens misslyckande. Abbas Aliabadi, Pezeshkians maktminister, erkände offentligt situationens allvar och sa: ”Förutom Gilan och en liten del av Mazandaran befinner vi oss i en mycket spänd vattensituation.” Han varnade för en ”svår augusti och september”, och lyfte särskilt fram de svåra förhållandena i provinserna Isfahan, Markazi, Sistan och Baluchestan samt Khorasan.
För att ytterligare bekräfta omfattningen av nödsituationen meddelade ministern i Pezeshkians kabinett att regeringen övervägde en fullständig veckolång nedstängning av Teheran eller en återkommande stängning en dag i veckan på grund av ”energiobalansen”. Dessa medgivanden är inte avslöjanden utan bekännelser av en långvarig kris som skapats av regimens politik.
Ett system bortom reform, ett folk som kräver förändring
De senaste händelserna målar upp en tydlig bild: Iran är inte enat av regimens tomma retorik, utan av ett gemensamt lidande och ett kollektivt krav på grundläggande förändring. Masoud Pezeshkians presidentskap har inte gjort någonting för att lösa den djupt rotade korruptionen och inkompetensen som definierar den högste ledaren Ali Khameneis styre. Kriserna fortsätter inte bara utan accelererar.