Inifrån de mörka korridorerna i den prästerliga regimens ökända Ghezel Hesar-fängelse resonerar ett kraftfullt rop om liv över Iran och världen. Den 18 oktober 2025 markerade en massiv hungerstrejk av 1 500 dödsdömda fångar i avdelning 2 sin sjätte dag. Detta är en trots handling mot regimens döds maskineri, som förvandlar just de fängelsehålor som är utformade för att krossa den mänskliga anden till en frontlinje av motstånd. Fångarna väljer modigt att kämpa för sina liv och avslöjar brutaliteten hos en regim som styr vid galgen.
Strejken utlöstes av en omänsklig upptrappning av regimens avrättningsvåg. Protesten började lördagen den 13 oktober efter att fångar på avdelning 2 bevittnat hur 11 av sina medfångar överfördes till isoleringscell inför sina förestående avrättningar. Detta var den sista droppen i en fruktansvärd våg av mord.
Bara mellan den 13 och 15 oktober hängde Khameneis bödlar minst 38 fångar – en chockerande takt på en person som dödas varannan timme. Denna frenesi är en desperat taktik från den styrande teokratin för att så terror och kväva social oro. Men istället för underkastelse har denna brutalitet gett näring åt ett organiserat och kraftfullt trots, vilket visar att regimens rädslostrategi börjar slå tillbaka spektakulärt.
En enad front: solidaritet sprider sig som en löpeld genom fängelsemurarna
Modet hos fångarna på avdelning 2 har inspirerat en våg av solidaritet som krossar fängelsemurarna. Strejken expanderade snabbt när fångar på avdelning 3 i Ghezel Hesar anslöt sig till protesten den 14 oktober. Strax därefter utfärdade fångar på avdelning 4 ett kraftfullt stöduttalande och förklarade: ”För oss finns det inget annat val än att protestera och strejka.” I en betydande utveckling släppte politiska fångar på avdelning 7 i det ökända Evin fängelset också ett uttalande som stödde hungerstrejkarna och kallade dödsstraffet för en ”orättvis och omänsklig dom”. Denna solidaritet mellan olika fängelser och avdelningar, särskilt det uttryckliga stödet från politiska fångar, visar en sammanhängande och växande motståndsrörelse inom regimens fängelsehålor. Det bevisar att trots andan inte kan isoleras eller begränsas.
Regimens reaktion: brutalitet och bedrägeri
Ställd inför denna modiga enighet har regimen svarat med sin typiska blandning av brutal kraft och klumpig propaganda. Fängelsevakten gick personligen in på avdelningen och hotade de strejkande fångarna och sa att han skulle låsa köket och låta dem svälta ihjäl. Deras svar var ett bevis på deras beslutsamhet: ”När vi ska dödas genom avrättning föredrar vi att dö genom hungerstrejk och protest.” Samtidigt har regimens propagandamaskin gått på högvarv. Statliga medier har försökt smutskasta demonstranterna som medlemmar i ett ”Skräckband” och ”farliga brottslingar” för att avlegitimera deras humana protest. I ett särskilt löjligt drag filmade regimen fångar på en annan avdelning när de åt och sände filmen för att falskeligen hävda att ingen hungerstrejk ägde rum. Dessa grova taktiker avslöjar inte styrka, utan en djupt rotad rädsla för sanningen.