Den iranska regimen har återigen avslöjat djupet av sin grymhet med det statssanktionerade mordet på den politiska fången Somayeh Rashidi. Torsdagen den 25 september 2025 dog den 42-åriga aktivisten i det ökända Qarchak-fängelset, inte av en sjukdom, utan av regimens avsiktliga och kriminella förnekande av medicinsk vård. Hennes död är en tragisk men tydlig anklagelse mot en långvarig politik där medicinsk behandling undanhålls som ett vapen för att tortera och eliminera politiska motståndare. Detta är ett kalkylerat brott. Myndigheterna i Qarchak-fängelset var fullt medvetna om Somayehs försämrade tillstånd och valde medvetet att låta henne dö och förvandlade hennes fängelsecell till en dödskammare.
En arbetare straffad för oliktänkande
Somayeh Rashidi var en 42-årig textilarbetare som hade lidit av epilepsi i många år. Hennes enda ”brott” var att våga kräva frihet för sitt folk. Hon arresterades den 28 april 2025 efter att ha skrivit regeringsfientliga slagord i ett fattigt område i södra Teheran. Mizan, regimens rättsväsendes nyhetsbyrå, bekräftade hennes död och skrev att hon ”greps 2022 och 2023 anklagade för koppling till en opposition grupp, men sex månader efter villkorlig frigivning återupptog hon kontakten med gruppen och arresterades igen den 28 april 2025”. Från det ögonblick då hon greps utsattes hon för regimens brutalitet. Hennes släktingar bekräftade att hon blev brutalt misshandlad, där poliser slog hennes huvud mot en vägg. Detta inledande våld var en förspel till den slowmotion-avrättning som skulle följa innanför fängelsemurarna.
En krönika av beräknad grymhet
Inne i Qarchak-fängelset blev Somayehs redan existerande epilepsi ett verktyg för hennes torterare. Hennes cellkamrater bevittnade hur hon upprepade gånger led av kramper och svåra huvudvärkar, men hennes vädjanden om medicinsk hjälp ignorerades systematiskt. Mirza Baqi, den förmodade fängelse läkaren som i själva verket är en torterare som har till uppgift att legitimera regimens brott, avfärdade känslolöst hennes livshotande tillstånd som ”låtsas sjukdom” och ”förfalskning”. Istället för att ge henne ordentlig behandling gav myndigheterna henne neurologiska läkemedel som inte var relaterade till hennes epilepsi. Den 16 september, efter att ha drabbats av ett allvarligt anfall, förflyttades hon slutligen till sjukhus, men först efter en lång och kriminell försening. Då var det för sent. Läkarna beskrev hennes tillstånd som ”kritiskt”, med en medvetandenivå som sjönk till en nivå utan utsikter till återhämtning. Tidigare hade vi offentligt varnat den 21 september för att hennes liv var i omedelbar fara, men regimen ignorerade larmet. I en sista akt av psykologisk krigföring anklagade statliga medier hennes familj för att ha ”vägrat” att betala borgen, en ondskefull lögn som hennes cellkamrater bekräftade berodde på att de inte hade råd med summan.
Inte en isolerad händelse: en systematisk mord politik
Somayehs död är inte en anomali; det är ett direkt resultat av regimens systematiska politik att använda medicinsk försummelse som ett utomrättsligt vapen. Hennes mord är en del av ett fruktansvärt mönster. Bara några dagar före hennes död dog två andra kvinnliga fångar under nästan identiska omständigheter. Den 19 september dog Jamileh Azizi i Qarchak-fängelset efter att hennes hjärtinfarktssymtom ignorerats. En vecka tidigare, den 12 september, dog Maryam Shahraki i Fardis-fängelset efter att ha fått några piller mot svår bröstsmärta och skickats tillbaka till sin avdelning. Detta är inga tillfälligheter. Detta är en avsiktlig strategi som används av prästregimen för att bryta motståndsandan och i tysthet eliminera sina motståndare, samtidigt som de upprätthåller en fasad av förnekelse.